God morgon!

Vad skönt att ha sovit ut en natt, varit brist med sömn i veckan. Fullt ös på jobbet.

Vaknade och försökte att inte titta på mobilen det första jag gjorde. Men till slut var jag tvungen att titta för att se vad klockan är (borde skaffa en väckarklocka).

Inget samtal från honom. Inte på hela kvällen igår. 

I torsdags hade jag en dålig dag. Jag var svag. Så jag ringde till honom. Men han svara givetvis inte. Skickade ett sms istället och fråga vad han gjorde. Då var han i en annan stad med en vän. Han skrev att han sakna mig. Jag försökte ringa igen, inget svar. Sen ringde han en gång men jag missa att svara. Hade svårt att sova på natten, ringde honom flera gånger, inget svar....

Sen igår så hörde han inte av sig alls. Jag är så jävla trött på att jag bryr mig om honom så mycket. Att jag blir så fruktansvärt hang-up. Om jag bara hade sett ett missat samtal igår så hade jag mått bättre. Sett att han tänkt på mig. Känt mig bekräftat. Så jävla trött på att vara i behov av hans jävla gillande. 

För det kommer jag aldrig få. Jag kommer aldrig få honom helt och hållet. Jag kommer alltid endast få hans lillfinger. Han vill inte mer. Han saknar mig inte mer än så. Han har inget behov av mig mer än så. 

Det mest absurda är ju att jag inte vill ha honom fullt ut heller. Men hade han gett sig till mig hade jag säkert tagit emot honom ändå. För att jag är kär. Och för att jag är ensam.