Sen jag åter gjorde slut i söndags har vi inte setts och jag har hållit fast vid mitt beslut. So far so good. Men det är kämpigt.

Idag har jag en dålig dag av arbetsrelaterade anledningar. Har ångest och mår sådär. Tog en stresscigg också, vilket alltid är en dålig idé. För med mitt överaktiva ångestsystem slutar det alltid med att jag får mer ångest efter en cigg. Inte ångest över att det är ohälsosamt alltså, utan för att det rent fysiologiskt triggar mitt ångestsystem.

Nåväl.

Igår ringde han. Jag klickade bort det. Kunde inte bärga mig dock utan skickade ett provokativt sms där jag skrev att "butiken är stängd. Du får stoppa kuken någon annanstans". Han svara inte och ringde inte upp igen. Det var dumt att jag inte kunde avhålla mig att skriva. Jag ska inte försöka bråka. Det håller bara vår kontakt vid liv.

Det är så svårt att bara släppa helt. Inse att det är helt jävla över och sakta försöka gå vidare. Vill så gärna klamra mig fast. Hålla kvar. Inte släppa helt. Speciellt en sådan här dålig dag, då är min styrka försämrad. Skulle han ringa idag skulle jag säkert svara. Inte orka hålla emot. Och någonstans så vill jag gärna att han ska ringa också. Bara få veta att han bryr sig. Att han saknar mig.

Det som är så jobbigt är att jag inte vet vad jag kämpar för. Är så rädd. Tänk om jag kommer få leva livet ensam. Tänk om jag inte kommer hitta en pojkvän. För det är inte som att livet blir så himla glittrande bara han utesluts ur mitt liv. Utan jag är rätt ensam och eländig och har en inneboende känsla av att ingen vill ha mig. Jag förstår ju rent intellektuellt att det inte stämmer. Jag vet att jag har kvalitéer. Men den där känslan är svår att få bort. Jag är svinrädd för att dejta. Rädd att bli avvisad. Sårad. Förkastad. Svårt att hantera sånt. Blir jag dissad är det som att hela min existens ogiltigförklaras.

Borde gå ut och gå. Det kanske kan lätta på trycket aningens.