Nu har jag gjort det igen. "Gjort slut". Vilket jag gjort typ 100 ggr förut. Försökt bryta upp. Sagt att det inte blir något mer. Men inte klarat av att hålla fast vid det ens en dag vissa gånger... Nu har jag inte sagt det på ett bra tag dock. För det har ju nästan ändå varit slut. Fast ändå inte.. Men vi ses mycket mer sällan, vi hörs mycket mer sällan. Och det går mer och mer åt det hållet. Jag försöker sakta frigöra mig. Och han har inte gjort några ansatser för att försöka få mig att stanna kvar.

Igår skulle vi dock ha setts. Han sms:a, fråga om jag ville ses. Jag sa ja. Men sen kom inget svar på en lång stund. Och jag blev frustrerad över att få vänta. Visste att om vi skulle ses så skulle han dyka upp sent på kvällen. Då det passar honom. Sen kom min mens hux flux. Och jag skrev att något kommit i vägen och att vi inte kunde ses.

Orka inte säga att jag faktiskt hade fått mens. För orkar inte kännas vid att han enkom vill ha mig till sex, och om jag sagt att jag fått min mens, hade han väl sagt att han förstår. Hade han tyckt om mig på riktigt hade han ju velat ses ändå. Och jag orkade inte med det avvisandet. Så därför sa jag inte att jag hade mens.

Well well..

Sen efter att jag avbokat sms:a jag igen efter en stund. Skrev att vi nog inte kan ses alls mer. Han fråga varför. Jag svara att jag är så jävla kär i honom och att jag inte orkar med att jag inte kan få honom helt. Och att jag måste bryta för att kunna leva vidare. Vilket ju är sant. Bortsett från att jag faktiskt inte vill ha honom helt jag heller. Men att jag säkerligen hade tagit emot honom om han gett sig till mig, pga de där jävla känslorna aldrig tycks försvinna.

I vilket fall svara han inte på det sms:et öht. Vilket jag antar visar hur lite han faktiskt bryr sig?

Jag måste verkligen försöka hålla i detta åtagandet nu. Att det verkligen ska vara slut. Och det känns som jag börjar komma mer till sans nu. Att nu är jag inte längre så obsessed vid honom, utan mest mer ledsen över hur jävla ensam jag är och hur gärna jag vill ha en pojkvän. Vilket ju åtminstone är en mer adekvat känsla än att vara besatt i någon som inte vill ha en, och som man faktiskt förstår inte ens är bra för en.

Fortsättning följer...