Jag vet inte hur mycket det är faktiskt honom som får mig så ur balans.. Till viss del givetvis. Men jag tror också det handlar mycket om min längtan efter närhet. Min längtan efter att ha någon. Jag har inte haft det på väldigt länge nu. Och jag gör mig inte bra ensam. Jag blir osäker. Faller ner i ett hål av självhat och ångest. Jag mår bättre när jag har någon. Jag vet allt det där med att man måste klara av att vara själv först för att sedan kunna ha en bra relation. Och jag klarar att vara själv. Jag har varit ensam aslänge nu. Men min själ är ärrad efter min uppväxt och helt och hållet hel blir jag aldrig. Så visst mår jag mkt bättre av att ha någon där, någon att prata med, någon som älskar mig och som jag kan älska. osv osv.

Jag längtar efter det nåt ofantligt mkt. Och inte blir det bättre av att jag i princip inga vänner har. Vänner kan ju annars liva upp tillvaron. Men inte ens det har jag att luta mig tillbaka mot.

Och han ger mig lite av det där som jag så gärna vill ha. Han ger mig lite av sin tid. Lite av sin närhet. Han säger att han älskar mig. Han säger att han bara vill ha mig. Att han saknar mig. Han säger massa fina ord, och dom landar fint i mitt hjärta. Men sen visar hans handlingar en helt annan sak. Att jag bara duger till sex. Att jag är tråkig att umgås med. Att jag är sist på priolistan. Och någonstans går jag ju med på att bli behandlad såhär, vilket inte förbättrar min självhatssituation.. Men ändå kan jag inte släppa. Min längtan är så jävla stark. Och den förankrar sig i honom.


För har jag inte honom. Så har jag ingenting. Bara mig själv och min ångest. Med honom är det iaf glimtar av fina stunder. Jag förstår att jag måste dumpa och gå vidare. Kanske finns nån som faktiskt vill vara med mig. Men det är bara så jävla svårt när mina känslor hela tiden spelar mig ett spel. Fruktansvärt jävla svårt.